Ett sista inlägg

Efter en vecka hemma i Finland börjar man dels känna sig som hemma. Men dels känns det ännu som om man utan att tveka skulle kunna hoppa på flyget om någon kom med en biljett. Men man måste väl inse att ens liv, familj och vänner finns i detta kalla, mörka och glesbefolkade land. Mycket fördelar finns det trots allt med att bo i Finland. Allt fungerar, man kan känna sig säker, det är rent och snyggt och människorna håller tiden. För att inte tala om gratis skola och hälsovård. Saker man börjar uppskatta då man fått lite perspektiv.  

Saker jag trots allt inte kommer att sakna:

-Myggorna
-Svetten som ständigt rinner längs ryggen
-Elen som regelbundet är borta
-Att inte kunna röra sig i mörkret på egen hand
-Att människorna ständigt ropar "muzungu" efter en
-Hålet i golvet istället för en toalettstol
-Att tvätta kläder för hand
-Människor som inte kan hålla tiden
-Alla Vodacom besök

Trots det skulle jag göra allt för att en dag få återvända till Mwanza. Har funderat mycket på att fortsätta arbeta inom organisationen. Gå med i styrelsen eller något. Känns så konstigt att bara fortsätta sitt liv här i Finland som om ingenting skulle ha hänt. Man är ju trots allt inte helt samma person som före resan. Både jag och Frida skulle gärna vilja inspirera andra att åka till Mwanza som volontärer och därför har vi bestämt oss att hålla en föreläsning bland annat på Åbo Akademi. Mer volontärer behövs och tas emot med öppna armar. Så om det ens lite kliar i fingrarna, tveka inte utan ta kontakt. Jag hjälper gärna till med frågor och praktiska arrangemang.

Här kommer ännu en tillbakablick över våra två månader i Tanzania. Ett äventyr vi sent kommer att glömma.

Home sweet home

Kändes konstigt att stiga av planet i Helsingfors. Det pirrade i magen och huvudet var fullt med tankar. Men å andra sidan kändes det skönt att komma hem till något bekant. Efter att ha skjutsat Frida till järnvägstorget tog jag och Stefan en långpromenad i det friska och kyliga vädret. Vi var inte tysta en minut, det fanns så mycket att berätta och fråga om. Vi gick i närmare två timmar. Och mörkt var det redan klockan 15.30. Efter promenaden var det dags att handla mat, något som jag redan länge sett fram emot. Känslan av att komma in i S-market var obeskrivlig. Alla bekanta produkter och möjligheter. Det enda som inte kändes roligt var priserna men nu kommer man väl att vänja sig.

Der var inte det lättaste att lämna Frida på järnvägstorget. I över två månader har vi varit tillsammans dygnet runt och delat på allt. Hon är den enda som till 100 % kommer att förstå mina tankar och känslor nu på efterhand. Känns bra att ha fått dela denna upplevelse med henne. Vi tänker lika om många saker och just på grund av detta har allt fungerat så bra. Inte en gång har vi konstigt nog varit sura på varandra. Det bästa ressällskapet man kunde önska sig. Känns riktigt konstigt att nu dela säng med någon annan. Men som tur har vi ännu mycket roligt att se fram emot.

Idag kommer dagen gå åt till att tvätta kläder (tacka gudarna för tvättmaskin!), träffa familjen, träna och reda upp. Och så borde jag också börja förbereda mig inför fredagens sociologi tent. Vet inte hur tiden ska räcka till. Men det känns bra att man är sysselsatt. Det gör allt så mycket lättare.

PS. Före vi lämnade Mwanza gav vi 100 000 tsh (50 €) till Nasa. Han kommer att fixa ägg och hönor åt organisationen Pamoja för en lång tid framåt. Förutom det fick organisationen en påse med skol- och pysselmaterial som Julia kommer att överlämna så fort hon får möjlighet. De sista 150 000 tsh (75 €) donerade vi till vår egen organisation Ni Hekima Pekee. Vi hoppas Kajuna håller sitt löfte om att använda pengarna väl. Vi skulle hellre ha köpt något konkret men tiden räckte bara inte till för det. Men nu har vi i alla fall med ER hjälp fått mycket gott till stånd.    

Ett hej från Amsterdam!

Nu har vi rest i över 20 timmar och hittills har allt gått bra. Vår flygrutt har sett ut efter följande Mwanza-Kilimanjaro-Dar es Salaam-Amsterdam. Nu har vi en timme fritid och sen är det dags att stiga på det sista flyget till Helsingfors. För tillfället känner man sig mycket missplacerad. Det är kallt, mörkt, människorna är vita och det finns julprydnader överallt. Mycket främmande. Var är hettan liksom? Kommer att ta en tid före man vänjer sig. Nu skulle det bara locka att hoppa på ett flyg tillbaka till Mwanza. Men allt kommer nog att bli bra efter en tid tror jag.    

I Kilimanjaro hade vi en väntetid på närmare 8 timmar. Flygfältet är mycket litet och där finns absolut inget att göra. Då Manjit hörde om saken var han inte sen att ordna program åt oss genom sina kontakter. Han bokade en chaufför åt oss för dagen och ordnade lunch åt oss på en av sina kollegors hotell i Arusha. Lyxigt värre. Snäppet bättre än att sitta och angsta på flygfältet. 

Efter en god och mättande lunch tog chauffören oss till en maasai marknad där vi fick slut på våra sista slantar. Det gjorde verkligen gott att bli distraherad och få annat att tänka på. Arusha var dessutom en fin och sevärd stad. Mer turistvänlig än Mwanza och bra med shoppingmöjligheter. Där skulle man bra ha kunnat spendera en längre tid. 

   

Sista dagen i Mwanza

Lördagen var en känslofylld dag. Vi försökte göra allt för att njuta av vår sista tid i Mwanza och försöka att inte tänka på att vi kanske ser allt och alla för sista gången. Inte lätt alls. Mot kvällen var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Det är så mycket man måste lämna. Tänkte aldrig man skulle bli så fäst vid denna stad och alla underbara människor. Men allt har ett slut. Tur att det nuförtiden är lätt att hålla kontakten, var än i världen man befinner sig.

Här kommer några bilder från lördag kväll då vi njöt av en solnedgångspicnic med de bästa. Kommer att sakna våra gemensamma stunder.

Avskedsfesten

För att ta farväl av alla våra vänner ordnade vi igår en avskedsfest på Tilapia. Festen började klockan 18 men de flesta anlände klockan 19. Afrikan time, som vi hade räknat med. Därför inledde vi med fri samvaro för att alla säkert skulle hitta fram. Klockan 19.30 började underhållningen i form av en sukuma dans framställning. Det var magiskt. Fyra dansare o fyra personer bakom stora trummor, plus två enorma ormar. Efter dansframställningen fick vi ta foton tillsammans med dansarna och ormarna. En upplevelse för sig. Har haft en orm runt halsen flera gånger men aldrig en så stor som dessa. Är stolt över Frida som trots sin ormskräck till slut vågade posera med ormarna.

Efter dansframställingen fick gästerna njuta av en god buffé och sedan satt vi igång med vår frågesport "How well do you really know Frida and Bettina?". Det var underhållande och förde verkligen våra gäster närmare varandra. Som ett avslut på kvällen höll Kajuna och Chistina ett tal som rörde oss djupt. Det känns verkligen som om vi lyckats med vårt volontär uppdrag. 

Känns hemskt att nu måsta lämna detta underbara land och alla dessa härliga människor. Mwanza känns verkligen som vårt hem nu. Så fina minnen och så mycket känslor. I think we will be back.

En hälsning från Finland

De sista dagarna till ära fick vi ett paket från Finland. Hade redan tappat hoppet att det skulle hinna fram. Det tog dryga fyra veckor. Men bättre sent än aldrig. Härligt med bekanta godsaker och annat roligt. Tusen tack snälla ni.

Ute med svanarna

Igår kväll var vi ute med Charcoal Ribs trampbåtar. Det blåste lite väl mycket för att vara angenämt, speciellt för förkylda Barry. Det kändes som om man inte kom någonstans hur mycket man än trampade. Vet inte om det var fel på båten eller vårt trampande. Men bra träning var det i alla fall, svetten rann längs ryggen efter 20 minuter. Tur att vi började färden mot vinden, annars tror jag vi ännu också skulle vara ute på sjön och guppa.

Över lag var var det ändå en positiv upplevelse. Mycket skratt, stojande och bilder. Men nästa jag tar mig ut med en svanbåt ska det vara spegellugnt.

PS. Körde bil i Afrika för första gången i går. Vänstertrafik och sittandes på fel sida av bilen. Like that. Det var meningen att jag bara skulle köra längs sandvägarna från Jembe beach men Barry envisades hela tiden med att jag skulle köra lite till och lite till. Eftersom han var såå krasslig. Det slutade med att jag körde enda in till centrum, sammanlagt i närmare 45 min. Förvånansvärt bra gick det trots att många dalladallan blev frustrerade och körde om mig. Många vände även på huvudet och skrattade då de upptäckte en kvinnlig muzungu i ratten. Lustigt värre. Är lite stolt nu på efterhand, trots att jag under färden var sur på Barry då han inte ville ta över. En erfarenhet rikare igen.